IKT och bibliotek

Ta gärna en titt på sidan IKT-lyftet.se. Det är ett nationellt samverkansprojekt och de beskriver sitt syfte som att de ska: "utveckla samverkan, resurser och metoder mellan folkbibliotek och folkbildning för att öka användningen av Internet, e-tjänster och digital information." De skriver vidare på sin sida att målet är: "minskade digitala klyftor i samhället så att Internet och digital information är vardagsredskap för alla". Det finns en hel del intressant att läsa där.

Bloggtips - IKT och specialpedagogik

För er som är intresserade av IKT och specialpedagogik så vill jag rekommendera Annika Davidssons blogg Teknik för specialpedagogik  

Ta också gärna en titt på Glenda Watson Hyatts blogg. Hon är mer känd under benämningen "Left-thumb blogger" och på sin blogg tar hon upp sina egna erfarenheter av hur digitala medier fungerar för personer med handikapp. Hennes blogg Do It Myself Blog är väl värd ett besök.

Grammatiktutorials on-line!

Jag vill verkligen rekommendera de grammatiktutorials som finns på youtube (och glöm inte att gå in på teachertube!). Finns en hel del fantastiskt bra genomgångar som man kan använda för att förstärka eller komplettera sin undervisning! Speciellt bra upplever jag att många av de filmer som finns på http://www.engvid.com/ är.

RSA Animate - Changing Education Paradigms

Verkligen en sevärd film där Sir Ken Robinson talar om hur utbildning håller på att förändras. Filmen väcker tankar.

En egen dator...

Tänk vad underbart det skulle vara om alla studerande hade en egen dator! Gymnasieskolorna i vår kommun ska införskaffa det, men som vanligt omfattas inte Vuxenutbildningen. Med den rörlighet bland studerande som läser på Vux så är det inte ekonomiskt försvarbart - jag förstår det även om jag önskar om det kunde vara annorlunda! Det jag inte förstår däremot är att pedagoger som nu kommer kunna använda datorn som hjälpmedel, utan att behöva leta datasalar, är negativa och inte vill ha en-till-en-datorer. Vad finns det för nackdelar? Datorer är inte frälsningen men det är ett fantastiskt verktyg som kan hjälpa till att variera undervisningen och som kan underlätta stöttningen för studerande med särskilda behov. Så mitt upprop är: More computers to the people!

Synkrona möten

Nu har jag haft mitt första synkrona möte via Skype! Vi var fem personer som skulle träffas och diskutera våra inlämningsuppgifter och jag, som bara har pratat med en person åt gången, lyckades bli värd för hela samtalet och det var superenkelt att få kontakt. Vi konstaterade snabbt att det behövdes en diskussionsledare och sedan förflöt en timmes intressant diskussion i ett nafs kändes det som. Det enda som var tråkigt var att man inte kunde få en video-feed samtidigt.

Jag gillar Skype, men jag undrar om det är någon annan som har erfarenheter från program som är ännu bättre (MSN, Adobe etc.), där man kanske till och med kan få video-feeds till sin konversation?

Äntligen bokmässa!

I morgon öppnar årets höjdpunkt officiellt - bokmässan! På fredag ska jag dit och botanisera i allt intressant! Årets tema är Afrika - jättespännande. Till min stora glädje kommer en hel del saker handla om sociala medier också. Tyvärr tillät inte min skolas ekonomi mig att få lyssna på onsdagens föreläsning om Google och framtiden, men det finns andra godsaker för den uppmärksamma!

En sak som jag absolut inte ska missa är min goda vän Lise-Lotte Olaisen och hennes kollega Cinna Svenssons föredrag, med titeln: "Lyckat samarbete mellan skola och bibliotek" kl 11.30 (fredag) i E-hallen! Läs lite mer om föredraget här: http://www.bok-bibliotek.se/sv/program/Program2010/Lyckat-samarbete-mellan-skola-och-bibliotek-/

Glöm inte heller att följa "skolspåret" ( http://www.bok-bibliotek.se/nyheter/For-dig-som-ar-larare---folj-Skolsparet/ ) som bland annat tar upp frågan om nätmobbing.

När det gäller sociala medier vill jag också rekommendera Mattias Boströms blogg. Han håller på och skriver en grundläggande bok om sociala medier och lägger ut en del av kapitlen på sin blogg för att få respons. Passa på att gå in och tyck till! Du hittar bloggen på: http://www.mattiasbostrom.se/

Nu ska jag in i mässplaneraren och lägga upp en "angripsplan" för fredagen! Hoppas att ni också tillhör de lyckliga personer som kommer befinna sig i bokmässevimlet!

Sociala medier

Tiden går fort när man har roligt! Nu håller vi på att planera för vår skolas intåg på blogg, FB och Youtube. Precis när vi satt och undrade hur vi skulle hinna med allting damp "frälsningen" ner i vårt knä - två APU-elever, med inriktning rörlig bild, från sista året på medieprogrammet . Vilken tur vi har! I mitten av oktober kommer vi köra igång våra sociala medier, för då lägger man också ut Skövde kommuns nya hemsida. Jag ser verkligen fram mot att få jobba i redaktionen och få presentera vår verksamhet - det blir förhoppningsvis en spännande, lärorik men också arbetssam period och då blir det snarare en risk att tiden går fort när man har roligt - hur ska man hinna med allt skoj man vill göra?!

Finns det något som är självklart?

Jag har nu efter sommarens frid (och nu när min högerhand åter är brukbar) tagit upp mina studier på KTH igen. Jag började fundera över nästa inlämningsuppgift och bestämde mig för att den skulle handla om källkritik och informationssökning. Efter att ha börjat titta på den eminenta guide som biblioteket på KTH har gjort (http://www.lib.kth.se/infosok/swe/infosok.asp?filename=introduktion) insåg jag dock att det här var helt fel ämne om jag ville lära nytt. Minnen från gamla föresläsningar från BHS, det vill säga Bibliotekshögskolan i Borås, började ramla över mig och jag plockade nostalgiskt fram en Tesaurus som jag och min studiekamrat Lotta hade knåpat ihop (om ämnet folkhögskolor) för vår stränge lärare Kazimir (oj, vilken respekt man hade för honom).

Jag har alltid tyckt att ju mer man lär sig desto bättre, men nu började jag också reflektera över om det är så att alla kurser och examina jag tagit har gjort att jag struntar i att förklara ordentligt för mina studerande? Har jag börjat ta vissa moment och kunskaper för självklara? Likaså har jag alltid förutsatt att mina välutbildade kollegor har kunskap inom detta område, men jag har nu insett att det inte alltid är så. Har man inte själv skrivit ett fördjupningsarbete på flera år hur ska man då kunna komma ihåg och relatera till hur det är? Och hur ska man våga erkänna det?

Vad har då blivit kontentan av detta; ja mitt bidrag till att hjälpa de studerande och mina kollegor har blivit att jag har gjort filmer om källkritik och vad man ska tänka på när det gäller problemformuleringar och fördjupningsarbete och att jag sedan har lagt ut det på lärplattformen vi har, så att lärare och studerande kommer åt dessa - då behöver man inte erkänna att man är lite osäker och vågar kanske diskutera det med sina studerande sedan. Äntligen har jag hittat nyttan (och då inte bara den personliga) med att jag kämpade i flera år för att få en examen i bibliotek- och informationsvetenskap och det blir min behållning av mina studier i avsnittet informationssökning och källkritik. Nu får jag dock gå vidare och välja ett annat ämne istället där jag förhoppningsvis kan lära mig något nytt!

Vi bloggar - alltså finns vi?

Nu ska min skola göra som många andra institutioner - vi ska synas mer på webben. Det kommer antagligen bli en blogg som är "huvudattraktionen" och vi kommer förmodligen ha små "teasers" (vad heter det på svenska egentligen...godbitar, smakprov?) på Facebook. Specialpedagogerna på vår skola finns för övrigt redan på FB - de konstaterade att; varför ska vi tvinga in de studerande på lärplattformen vi har när alla redan finns online på FB - bra initiativ tycker jag! Lärplattformerna kommer antagligen få en annan funktion i framtiden - speciellt som de redan existerande online-mötesplatserna håller på att utvecklas och blir bättre - ett problem som måste lösas dock, innan spiken i kistan till lärplattformerna hamras in, är frågan om ägande och sekretess. Hur löser man frågan ang. den dokumentation en skola är skyldig att ha?

Nu när jag har sökt kurser inför hösten (man måste ju vara registrerad vid minst ett universitet...eller?) har jag i alla fall insett hur många av universiteten som faktiskt finns på FB. Något som jag har noterat är dock att många av högskolorna/universiteten (eller om det är privata initiativ) inte godtar ett passivt deltagarskap utan att man antas delta i skapandet av sidan - här ska man inte snylta på andra minsann utan bidra och marknadsföra. Min lathet gjorde sig då påmind och jag får erkänna att jag enbart "gillade" de kravlösa universitets-sidorna på FB så att jag har fritt fram att snylta så mycket jag bara orkar..."You Go, one-way-communication"!

Jag lever...

...även om det kan verka annorlunda på min blogg. Betygsättningstider har verkligen en tendens att få en att glömma allt annat...och jag känner hur jag söker i mitt minne IKT? IKT?! Vad var det nu för något igen?!

På min skola ska vi börja diskutera huruvida vår verksamhet ska "synas" och delta i sociala medier. En kollega grymtade fram: sociala medier och sociala medier vi hinner ju knappt uppdatera vårt kursrum på Fronter, hur ska vi kunna ta ställning till sociala medier? Roligt att se är dock att vår "skriv- och lästräff" (SoL) har tagit en ledande roll i utvecklingen och kommit ut i de studerandes värld på Facebook. Smart drag eftersom de flesta av deras studerande har Facebook-konton, men sällan eller aldrig loggar in på vår lärplattform. Jag ska med spänning följa deras arbete och har till och med förärats med administörsbehörighet i SoL:s FB-grupp.

Nä, nu kanske jag ska försöka verka lite seriös, även om det är svårt när trötthet, och betygsgalenskap ligger på lur. Nästa vecka, kommer de flesta betygen vara satta, då lovar jag att vara här oftare och dessutom försöka återta en del professionalitet och diskutera "seriösa" IKT-frågor - vid det laget har jag väl förhoppningsvis hunnit kolla på Wikipedia för att påminna mig om vad det där med IKT egentligen handlade om!

Räknas goda intentioner...?

Har precis läst mitt förra inlägg och inser att jag fortfarande - över en vecka senare - inte har tagit itu med mina studier och det svarta skammonstret knackar mig uppfodrande på axeln. Jag har alltså inget vettigt att skriva och kan inte rapportera om hur jag har upptäckt någon ny fantastisk plattform, eller löst den pedagogiska gåtan hur vi kan nå ut till datorovana vuxenstuderande.

Däremot har jag läst fördjupningsarbeten och sorgligt nog upptäckt att plagiatkontrollen på vår lärplattform tyvärr fungerar ypperligt. Jag säger tyvärr, för det är alltid lika sorgligt när en studerande känner att de måste plagiera för att klara av uppgifterna. På vår skola har man en policy att den studerande blir avstängd från kursen den läser, eftersom den studerande, genom att fuska, inte visar tillräckliga framsteg. Jag tycker det är lite hårt och vill hellre resonera, diskutera och ge en andra chans - eller curlar jag för mina studerande? Hindrar jag dem från att lära sig att ta konsekvenserna för sitt handlande genom min mjukare linje? En av mina kollegor blev i alla fall mycket upprörd när jag sa att jag inte kastade ut mina studerande med huvudet före. Regler är regler!

En annan diskussion vi nyligen haft är om de studerande får använda sina mobiler med mp3-spelare under provtid. Självklart tyckte jag, eftersom vi pratar så mycket om lärstilar och att vissa gärna har på musik eftersom de koncentrerar sig bättre då. Absolut inte, tyckte mina kollegor som jag diskuterade med. Hur mycket fusk skulle det då inte kunna bli när dagens mobiler är små minidatorer, menade de. En av mina kollegor gick till och med så långt att hon antydde att "Hur vet vi att det är musik de lyssnar på?" Nä tjosan, hur många studerande tar med sig mp3-versionen av kursboken in på provet? Och skulle någon stackars själ göra det då tycker jag att det är straff nog att behöva lyssna igenom boken för att klara provet. Och vad är det som säger att de inte skulle lära sig något av det? Den här diskussionen gjorde i alla fall att jag bestämde mig för att undvika salsprov och att om jag skulle ha det så ska de få använda sig av sin kurslitteratur - G-provens tid är alltså över för min del! Eller är jag för idealistisk? Eller helt enkelt galen? För mig handlar det i grunden om vilken kunskaps- och människosyn man har!

Det här blev ett långt, inlägg så jag får avsluta lite mer positivt. Var på studiebesök i Kungälv idag, där jag och mina två kollegor Irma och Anneli blev väl mottagna av IT-pedagogerna där. Vi åkte dit för att titta på hur de arbetade med programmet Creaza men samtalet kom att handla om alltifrån krånglig support till videokameror. Saligt lyssnade vi också på att de i kommunen var cirka 5 It-pedagoger, som mer eller mindre jobbade heltid med att stimulera och stötta alltifrån förskola till vuxenutbildning förutom It-inspiratörerna på enheterna. Jag kände mig som en sexåring efter besöket: Vill ha!

Nu ska jag avsluta mitt inlägg för idag. Det svarta skammonstret sitter fortfarande på axeln, men jag har i alla fall fått lite tid att fundera över min dagliga tillvaro, även om det inte direkt har rört mina studier, eller någon aha-upplevelse. Ibland måste man faktiskt bara sätta sig ner och konstatera och strukturera det man redan vet och kan.

Framtidens lärande

Är nu mitt i vimlet på "Framtidens lärande" och känner att IKT-lusten har kommit tillbaka (den är dock lite begränsad av att jag skriver inlägget på en ovan Mac...men det blir väl bättre) - nu ska jag hem och inspirera minsann!

Jag har hört på en hel del intressanta seminarier men jag har insett att min skola faktiskt befinner sig i "framtiden" och att vi ligger i framkant när det gäller många saker - skönt! Tyvärr är inte så mycket inriktat på vuxenutbildning här på mässan men jag får väl vara lite kreativ och se vad jag kan omvandla så att det passar min verksamhet. Jag stötte i alla fall på en trevlig kvinna, som glatt kom springande efter mig och lyckligt utropade: Du är från Vux! Jag blev inbjuden att komma på studiebesök till deras stockholmsskola närhelst jag vill - definitivt något jag ska göra och ta med specialpedagogerna på skolan också!

Nu är det bara några timmar kvar av konferensen och jag får ägna tågresan hem till att försöka sortera alla intryck jag fått under de här två dagarna. Det var i alla fall väldigt roligt att få träffa våra lärare från KTH-kursen - IRL!! Nu kanske jag kommer igång igen med den också!

Det är mycket nu...

...har aldrig förstått varför kroppen går in i viloläge så här på våren, när man har så himla mycket att göra på jobbet. Alla studerande har vaknat upp och inboxen plingar till så "käckt" när ytterligare ett tjockt inlämningarbete trillar in.

Dessutom håller jag på att sätta mig in i det trevliga programmet Creaza, samt att jag och min kollega Irma i ett svagt ögonblick lovade att vi skulle gå igenom programmet Camtasia för våra KTH-studiekamrater i Skövde, så det måste vi planera för. Voj, voj - hur ska det sluta!

Nu ska jag dock iväg på trevligheter i Nacka på torsdag och fredag. Det ska bli underbart att få komma och titta på "Framtidens lärande" och suga i sig ny inspiration och förhoppningsvis energi! Kanske ses vi där?

Licensbrytare? Vem? Jag?

Håller på och läser lite om Copyright och Copyleft och började då fundera på hur noga jag läser de avtal som jag "ingår" när jag t ex laddar ner vissa program, eller blir medlem i någon community. Sedan insåg jag att två av orden var fel i mitt resonemang och det var orden "noga" och "läser"! Jag vet inte hur många gånger jag bara har skrollat ner och klickat i "I agree" - vad har jag egentligen gått med på? Hemska tanke! Inte för att försvara mig - men hur många är det egentligen som läser igenom de här avtalen från början till slut?

Måste också säga att Copyleft, trots alla krångliga "lagtexter" verkar vara något positivt så här i upphovsrätternas tidevarv. Jag gillar idén av de "revolutionerande" programmerarna som ville att deras källkod skulle vara fri för utveckling att de hittade ett sätt att bromsa upp de multi-nationella företagen i deras jakt på exclusivitet och vinstmarginaler. Long live peace, love and understanding...or rather sharing!

I love you...tube!

Så har man gjort sin första youtube film! Eftersom jag i regel ser ut som en medvetslös neandertalare på film och foto (speciellt nu när det är mitt i natten), så roade jag mig med att göra en introduktionsfilm på engelska till hur man introducerar sig på svenska (fanns bara en skånsk variant tidigare). Vill ni se mitt första pinsamma försök så kan ni hitta det på den här länken: http://www.youtube.com/watch?v=n8o8GrQw_XY

Youtube är annars min bästa källa till undervisningsmaterial. För tillfället har jag en kurs i Engelska C och en i engelsk affärskommunikation. Till den senare kursen har jag hittat dussintals underbara och välgjorda filmer om olika affärsrelaterade situationer och när det gäller min kurs i engelska C så kan man alltid hitta relevanta filmer som täcker det tema som vi för tillfället arbetar med. Detta har gjort till att mina studerande har kunnat lyssna "live" till Mahatma Gandhi, Martin Luther King, sett Air New Zealands fantastiska (och naket utlämnande) reklamfilm och nu när vi arbetar med Irland, så kan youtube bjuda både på musik och dans - perfekt att bädda in i vår lärplattform. Så det är verkligen så att "I love You..tube!"

Här kommer testpatrullen!

Jaha, då har jag varit ute och testat Google Docs...och jag är inte imponerad! Jag insåg hur bortskämd jag har blivit av Microsoft office 2007 (trots att jag knorrade och svor över skillnaden mot 2003 i början). Google Docs var ett väldigt basalt program och jag försökte hela tiden använda kortkommandon som jag brukar, som här öppnade både det ena och det andra upptäckte jag. Men man kan väl inte kräva för mycket av ett gratisprogram antar jag, men det gav inte mersmak!

Kanske beror mitt missnöje på att jag redan arbetar med lärplattformen Fronter (som på intet sätt är perfekt, men som har många fördelar jämfört med andra lärplattformar jag testat). Där delar vi redan redigeringsmöjligheter på dokument och det är så lätt att spara dokumetet i RTF-format så att alla har möjlighet att öppna det. Skulle så inte vara fallet har även lärplattformen en intern ordbehandlare, som har ungefär samma möjligheter som Google docs.

RSS sedan är gammal skåpsmat (Åh så skönt att få säga det för en gångs skull i den här KTH-kursen) och jag tycker att den är ett perfekt hjälpmedel. Jag använder det både "privat" som lärare för att uppdatera mig i pedagogiska diskussioner och dessutom för mina studerande där jag alltid har ett relevant RSS-flöde i mitt klassrum på lärplattformen. Mitt enda problem är att jag skulle vilja vara uppkopplad mot så många sidor, att jag skulle kunna ägna hela dagen åt att bara läsa deras uppdateringar och inte ha tid med mina studerande.

Så RSS får stanna kvar som mitt hjälpmedel, men Google docs åker tyvärr i soptunnan - inte för att det är jättedåligt, utan för att jag redan har ett bättre alternativ via min lärplattform. Kanske plockar jag upp och dammar av Google docs om jag någon gång står utan lärplattform i framtiden - vem vet?

Är du säker på att du existerar?

Satt och läste lite om digital filosofi och det kan ju få vem som helst att börja fundera, och då kom jag att tänka på en serie-strip som jag läste för några år sedan där en sann existentialistisk fråga för framtiden (eller är vi redan där idag?) ställdes. Scenen är i en receptionsdisk där personen bakom disken säger: "Du finns inte i datasystemet! Är du säker på att du existerar?"

Att blogga eller inte blogga? Det är frågan!

Satt och funderade lite över bloggen som fenomen, när jag var ute och körde häromdagen. Det verkar som om alla har en blogg idag och man kan ju undra över varför detta fenomen har växt så. Första gången jag kom i kontakt med en blogg var för många år sedan när en kompis var ute och reste och hade en resedagbok, där familj och vänner kunde följa hennes äventyr. Idag finns det alltifrån mer instruktiva bloggar/ämnesbloggar till nästan plågsamt personliga bloggar - där den privata dagboken, som förut lågt gömd under sängen, numera finns online för alla att frossa i.

Jag läste några inlägg i diskussionsforumet på kursen jag läser, där några (äldre, som jag tolkade det) personer ondgjorde sig över Facebook och sa att de inte förstod sig på detta fenomen - för vem tusan vill läsa om att jag har ätit yoghurt till frukost, dundrade en herre fram. Lite skamset klickade jag bort inlägget och tänkte på alla gånger jag skrivit vilken middag jag planerar att äta och om jag har varit ledsen eller glad. Är det en åldersfråga? Varför har jag ett behov av att skriva dessa detaljer? Är det för att jag vet att jag direkt får uppmuntrande kommentarer från diverse vänner och att detta får mig att må bättre. Har Facebook och liknande communities blivit nutidens psykoterapi? Eller är det så att det finns så många yngre idag som inte får tillräckligt med bekräftelse i sitt vardagsliv, så att de måste skrika ut personliga detaljer i cyberrymden? Se mig!

Själv skrev jag min första blogg så sent som förra året, och det var en reseblogg som beskrev en resa runt i Sverige. Men för mig är det skillnad mellan att skriva i en blogg och på Facebook. På Facebook finns det en begränsad skara som kan läsa mina inlägg - därför är jag mycket mer personlig där, jämfört med vad jag är i min blogg. Visst - jag för fram mina personliga åsikter i bloggen, men där handlar det mer om att kåsera kring ett fenomen - inte vad jag ska göra i helgen etc. Frågan om vad man får skriva i en blogg eller på Facebook (som jag tog upp i mitt första blogginlägg) är ju också en otroligt viktig sak. Var den moraliska gränsen går, för vad man skriver online kan variera från person till person - var går din gräns?

Bloggen, eller något liknande fenomen, är här för att stanna i alla fall! Det är här vi kan diskutera våra existentialistiska frågor - ropa ut i tomheten - och förhoppningsvis få ett "svar" tillbaka. Frågan är när vårt "onlineliv" helt kommer definiera oss och vår existens? Kommer vi "förvanska" Descartes kända filosofiska sats "Cogito, ergo sum" till att det istället kommer att heta: Jag bloggar, alltså finns jag!

Jag har skådat frälsningen...

...och det jag skådade var platt!

Satt idag på möte i förvaltningens IKT-grupp och som sista punkt skulle en kollega, från den närliggande gymnasieskolan, visa sin Tablet PC . Släng dig i väggen Smart-board säger jag bara! Ju mer Frida visade desto mer drömmande blev jag - det var nästan så jag började dregla - och som språklärare såg jag hur jag skulle kunna rätta, för hand, direkt på skärmen och slippa klicka på "lägg till kommentar" eller skriva ut uppsatserna för att de går fortare att rätta på papper, för att inte tala om alla andra fantastiska användningssätt som Frida visade. Jag drömde mig bort och såg hur jag och min Tablet PC glatt skuttade in i solnedgången - för evigt lyckliga!

Väl tillbaka på arbetsrummet berättade jag om detta dröm-hjälpmedel och de lyssnade likt stjärnögda barn, som hör en otroligt vacker historia - berätta mer, snälla!

Sedan kom verkligheten ikapp, med sparkrav och inköpsstopp och vi insåg att Tablet PC på en kommunal vuxenutbildning är något mytiskt som vi kan drömma och fantisera om...och det närmaste vi kommer en Tablet PC är när vi berättar historier för varandra; "kommer du ihåg den gången jag satt bredvid en som hade Tablet PC?"

Lärstilar - en myt?

Jag satt och läste lite om pedagogiska teorier på hemsidan till kursen jag läser och fick syn på en film vid namn "Learning Styles Don't Exist". Är lärstilar bara en hype eller är de verkliga? Själv jobbar jag på en skola där vi har en mycket duktig utbildad lärstilspedagog och därför influerar det t ex den studieteknik som vi går igenom. Skulle vi alltså vara ute och cykla?

När jag själv gick i skolan hade jag många lärare som uttryckte att det inte var någon idé att förklara något för mig, för om jag inte förstod den enkla instruktionen i boken så skulle jag inte förstå deras förklaring heller. Jag gick igenom grundskolan och kände mig som en idiot rent ut sagt. Jag älskade att läsa, men läste ganska långsamt om jag skulle ta till mig helheten och jag hade svårt att sitta helt stilla och läsa långa stunder. Där kunde min studiekarriär varit över och jag sökte gymnasiet bara för att alla andra gjorde det och hamnade på 2-åriga linjen handel och kontor...även populärt kallat "klipp och klistra" - ett helt korrekt namn på den tiden i alla fall. Där hade jag den otroliga turen att träffa på en mattelärare som insåg att den här tjejen är inte dum i huvudet, men hon fixar inte att läsa sig till information så lätt. Han fixade att jag fick vara med i diskussionsgrupper och han gav mig alltid muntliga instruktioner som jag sedan fick sammanfatta. Han satte mig också i ett eget rum, utan störande ljud där jag kunde röra mig fritt. Helt plötsligt gick allt mycket lättare och hux flux hade jag gått från lägsta betyg i matematik till det högsta och kunde gå över och till samhälssvetenskaplig linje och läsa in ett tredje gymnasieår. Hade det inte varit för den matteläraren så hade jag antagligen aldrig blivit lärare. Det är nu på senare år som jag har lärt mig att jag är auditiv och kinestetisk och att jag är mer holistisk i mitt tänkande än analytisk.

Jag har inte återgett den här historien för att man ska tänka, usch vilka hemska lärare, eller oj vilken resa hon har gjort - nä, jag återger den för att visa på hur dessa små etiketter har fått mig att våga gå vidare och tro på min egen förmåga. Jag har trott under så många år att jag inte är intelligent men genom att jag numera vet hur jag ska angripa mina studier för att lära på bästa sätt så har jag insett att jag är normalbegåvad och det har resulterat till flera examina på universitetsnivå. Jag är övertygad om att lärstilar är ett fantastiskt instrument och hjälpmedel, men att man självklart aldrig ska lita blint på något, men jag tror att lärstilar är ETT sätt man kan använda sig av för att hjälpa de studerande - eller vad tycker ni?

Vad är digital kompetens?

Satt igår och läste i KK-stiftelsens bok/häfte ang. ungas nätkulturer och började fundera på vad begreppet "digital kompetens" egentligen innebär. I en av artiklarna så var det en grupp 19-åringar som uttalade sig om vad de förväntade sig att "vuxna" skulle klara av och de hade kravet att de skulle kunna kolla sin mejl och kunna hitta lite på Internet - räcker det för digital kompetens? De nämnde även att det är önskvärt att vuxna ska kunna använda sig av word lite grand och sedan drog en av ungdomarna en parallell till sin farmor som behövde handledning när det gällde användandet av word. Frågorna som väcktes då är: när blir man vuxen? Är jag som 36-åring ungdom? Vad ska man egentligen kunna för att med sanning kunna säga att jag är digitalt kompetent?

Själv behärskar jag de flesta delarna av office-paketet hjälpligt (som språklärare är jag mästare på word...), jag kan mejla och sms:a har baskunskaper i olika fotoredigeringsprogram och kan spela in ljud och göra fotoberättelser. Jag deltar i FB, men det är den enda community jag är med i, samt att jag tidigare har haft en reseblogg. Är jag digitalt kompetent? Eller är jag bara halvkompetent eftersom jag inte behärskar alla saker som twitter, netvibes etc? När tycker ni att man är digitalt kompetent? Eller är det en omöjlig fråga att besvara?

Jakten på bloggen

Jag ligger redan efter i min studieplanering. Inget nytt där med andra ord. Stapeln över avklarade moment lyser ilsket röd. Jag kämpar mot lusten att göra övningarna snabbt snarare än noggrant och sneglar längtansfullt på att få sätta tänderna i Web 2.0. Men det sägs att man måste lära sig gå innan man kan springa - eller måste man det? Det vete katten om det inte är möjligt att göra både och i dagens multi-tasksamhälle.

Ilskna röda staplar är dock inget roligt så jag imiterar ett känt fjäderfä och sticker ner huvudet i en annan sida på internet istället; Facebook. Där har en av mina vänner lägligt nog utlyst en tävling. Hon har i hemlighet bloggat under ett antal månader och nu tävlar vi, hennes vänner, om att hitta hennes hemliga blogg. Jag har finkammat nätet efter bloggar som kan täcka in hennes intressen: handarbete, akvarellmåleri, Agatha Christie etc och letat efter diverse alternativa namn som Busan och lisola. Jag har fortfarande inte hittat hennes blogg, men jag har hittat så många andra intressanta bloggar på min jakt - det finns ju bloggar om i stort sett allt.

Vad har det här att göra med en kurs på KTH och mina reflektioner över det jag läser och lär mig kan man undra? Jo, i min jakt stötte jag på en blogg för folkhögskolebiblioteken i Sverige och där stötte jag på ett inlägg ang. Web 2.0 - ett inlägg som både skrämde och lockade. Det hade rubriken "Web 2.0 - aldrig tar det slut, aldrig hinner jag ifatt" och var skrivet av Bodil Alvarsdotter. Hon avslutade sitt blogginlägg med;

"Om man förut tyckte att det fanns mycket därute som man inte hade koll på, så är det ingenting efter att ha tagit en titt på den här samlingen. Jag drabbas av "nä-nu-skiter-jag-i-att-försöka-ha-koll-på-Internetvärlden-och-flyttar-ut-i-en-ickeuppkopplad-koja-i-skogen"-uppgivenhet. (Ska bara kolla min Netvibes, Facebook, Deli.ci.ous, Twitter och blogg först!)"

Jag blev så himla glad när jag läste det eftersom jag kände igen mig själv så väl i det, men också lite deprimerad. Om en bibliotekarie, som ändå är en informationsspecialist kände så här hur ska då inte alla andra ute i olika verksamheter känna?! Är det kanske dags att ta fram sin strutsmentalitet eller ska man helt enkelt inse att det bara är att kämpa på trots att "aldrig tar det slut, aldrig hinner jag ifatt"?

Ta gärna en titt på folkhögskolebibliotekens blogg ni också - det fanns många godbitar och intressanta artiklar där: http://folkhogskolebiblioteket.blogspot.com/

Vad får man skriva på en blogg?

En fråga som jag har funderat över på den senaste tiden, framförallt nu när jag börjat läsa kursen ang. IKT där man visar på fördelen med att använda sig av olika digitala verktyg och communities, är när är man privat och när är man officiell yrkesutövare?Jag såg ett mycket intressant avsnitt av "Lex Alonso" tror jag det hette, där en chef på Migrationsverket hade en blogg om en politisk världskonflikt, som han ansåg vara av intresse. Han förlorade sitt arbete på grund av detta. Han menade att han hade denna blogg som ett privatintresse, arbetsgivaren menade att han inte kunde sköta sitt arbete opartiskt. Det hela slutade i domstol och mannen fick tillbaka sin position.Detta fick mig att fundera över det faktum att jag är med i Facebook, som privatperson, men där jag även råkar vara "vän" med en del kollegor och fd kollegor (men absolut inga elever). Vad kan jag skriva där, utan att min arbetsgivare kan lägga sig i vad jag gör på min fritid? Betyder denna offentlighet att man helt plötsligt är livegen? Jag tycker att det här är en mycket intressant och viktig fråga, nu när vi ska vara online så mycket mer!