Räknas goda intentioner...?

Har precis läst mitt förra inlägg och inser att jag fortfarande - över en vecka senare - inte har tagit itu med mina studier och det svarta skammonstret knackar mig uppfodrande på axeln. Jag har alltså inget vettigt att skriva och kan inte rapportera om hur jag har upptäckt någon ny fantastisk plattform, eller löst den pedagogiska gåtan hur vi kan nå ut till datorovana vuxenstuderande.

Däremot har jag läst fördjupningsarbeten och sorgligt nog upptäckt att plagiatkontrollen på vår lärplattform tyvärr fungerar ypperligt. Jag säger tyvärr, för det är alltid lika sorgligt när en studerande känner att de måste plagiera för att klara av uppgifterna. På vår skola har man en policy att den studerande blir avstängd från kursen den läser, eftersom den studerande, genom att fuska, inte visar tillräckliga framsteg. Jag tycker det är lite hårt och vill hellre resonera, diskutera och ge en andra chans - eller curlar jag för mina studerande? Hindrar jag dem från att lära sig att ta konsekvenserna för sitt handlande genom min mjukare linje? En av mina kollegor blev i alla fall mycket upprörd när jag sa att jag inte kastade ut mina studerande med huvudet före. Regler är regler!

En annan diskussion vi nyligen haft är om de studerande får använda sina mobiler med mp3-spelare under provtid. Självklart tyckte jag, eftersom vi pratar så mycket om lärstilar och att vissa gärna har på musik eftersom de koncentrerar sig bättre då. Absolut inte, tyckte mina kollegor som jag diskuterade med. Hur mycket fusk skulle det då inte kunna bli när dagens mobiler är små minidatorer, menade de. En av mina kollegor gick till och med så långt att hon antydde att "Hur vet vi att det är musik de lyssnar på?" Nä tjosan, hur många studerande tar med sig mp3-versionen av kursboken in på provet? Och skulle någon stackars själ göra det då tycker jag att det är straff nog att behöva lyssna igenom boken för att klara provet. Och vad är det som säger att de inte skulle lära sig något av det? Den här diskussionen gjorde i alla fall att jag bestämde mig för att undvika salsprov och att om jag skulle ha det så ska de få använda sig av sin kurslitteratur - G-provens tid är alltså över för min del! Eller är jag för idealistisk? Eller helt enkelt galen? För mig handlar det i grunden om vilken kunskaps- och människosyn man har!

Det här blev ett långt, inlägg så jag får avsluta lite mer positivt. Var på studiebesök i Kungälv idag, där jag och mina två kollegor Irma och Anneli blev väl mottagna av IT-pedagogerna där. Vi åkte dit för att titta på hur de arbetade med programmet Creaza men samtalet kom att handla om alltifrån krånglig support till videokameror. Saligt lyssnade vi också på att de i kommunen var cirka 5 It-pedagoger, som mer eller mindre jobbade heltid med att stimulera och stötta alltifrån förskola till vuxenutbildning förutom It-inspiratörerna på enheterna. Jag kände mig som en sexåring efter besöket: Vill ha!

Nu ska jag avsluta mitt inlägg för idag. Det svarta skammonstret sitter fortfarande på axeln, men jag har i alla fall fått lite tid att fundera över min dagliga tillvaro, även om det inte direkt har rört mina studier, eller någon aha-upplevelse. Ibland måste man faktiskt bara sätta sig ner och konstatera och strukturera det man redan vet och kan.

Lärstilar - en myt?

Jag satt och läste lite om pedagogiska teorier på hemsidan till kursen jag läser och fick syn på en film vid namn "Learning Styles Don't Exist". Är lärstilar bara en hype eller är de verkliga? Själv jobbar jag på en skola där vi har en mycket duktig utbildad lärstilspedagog och därför influerar det t ex den studieteknik som vi går igenom. Skulle vi alltså vara ute och cykla?

När jag själv gick i skolan hade jag många lärare som uttryckte att det inte var någon idé att förklara något för mig, för om jag inte förstod den enkla instruktionen i boken så skulle jag inte förstå deras förklaring heller. Jag gick igenom grundskolan och kände mig som en idiot rent ut sagt. Jag älskade att läsa, men läste ganska långsamt om jag skulle ta till mig helheten och jag hade svårt att sitta helt stilla och läsa långa stunder. Där kunde min studiekarriär varit över och jag sökte gymnasiet bara för att alla andra gjorde det och hamnade på 2-åriga linjen handel och kontor...även populärt kallat "klipp och klistra" - ett helt korrekt namn på den tiden i alla fall. Där hade jag den otroliga turen att träffa på en mattelärare som insåg att den här tjejen är inte dum i huvudet, men hon fixar inte att läsa sig till information så lätt. Han fixade att jag fick vara med i diskussionsgrupper och han gav mig alltid muntliga instruktioner som jag sedan fick sammanfatta. Han satte mig också i ett eget rum, utan störande ljud där jag kunde röra mig fritt. Helt plötsligt gick allt mycket lättare och hux flux hade jag gått från lägsta betyg i matematik till det högsta och kunde gå över och till samhälssvetenskaplig linje och läsa in ett tredje gymnasieår. Hade det inte varit för den matteläraren så hade jag antagligen aldrig blivit lärare. Det är nu på senare år som jag har lärt mig att jag är auditiv och kinestetisk och att jag är mer holistisk i mitt tänkande än analytisk.

Jag har inte återgett den här historien för att man ska tänka, usch vilka hemska lärare, eller oj vilken resa hon har gjort - nä, jag återger den för att visa på hur dessa små etiketter har fått mig att våga gå vidare och tro på min egen förmåga. Jag har trott under så många år att jag inte är intelligent men genom att jag numera vet hur jag ska angripa mina studier för att lära på bästa sätt så har jag insett att jag är normalbegåvad och det har resulterat till flera examina på universitetsnivå. Jag är övertygad om att lärstilar är ett fantastiskt instrument och hjälpmedel, men att man självklart aldrig ska lita blint på något, men jag tror att lärstilar är ETT sätt man kan använda sig av för att hjälpa de studerande - eller vad tycker ni?