Satt och funderade lite över bloggen som fenomen, när jag var ute och körde häromdagen. Det verkar som om alla har en blogg idag och man kan ju undra över varför detta fenomen har växt så. Första gången jag kom i kontakt med en blogg var för många år sedan när en kompis var ute och reste och hade en resedagbok, där familj och vänner kunde följa hennes äventyr. Idag finns det alltifrån mer instruktiva bloggar/ämnesbloggar till nästan plågsamt personliga bloggar - där den privata dagboken, som förut lågt gömd under sängen, numera finns online för alla att frossa i.
Jag läste några inlägg i diskussionsforumet på kursen jag läser, där några (äldre, som jag tolkade det) personer ondgjorde sig över Facebook och sa att de inte förstod sig på detta fenomen - för vem tusan vill läsa om att jag har ätit yoghurt till frukost, dundrade en herre fram. Lite skamset klickade jag bort inlägget och tänkte på alla gånger jag skrivit vilken middag jag planerar att äta och om jag har varit ledsen eller glad. Är det en åldersfråga? Varför har jag ett behov av att skriva dessa detaljer? Är det för att jag vet att jag direkt får uppmuntrande kommentarer från diverse vänner och att detta får mig att må bättre. Har Facebook och liknande communities blivit nutidens psykoterapi? Eller är det så att det finns så många yngre idag som inte får tillräckligt med bekräftelse i sitt vardagsliv, så att de måste skrika ut personliga detaljer i cyberrymden? Se mig!
Själv skrev jag min första blogg så sent som förra året, och det var en reseblogg som beskrev en resa runt i Sverige. Men för mig är det skillnad mellan att skriva i en blogg och på Facebook. På Facebook finns det en begränsad skara som kan läsa mina inlägg - därför är jag mycket mer personlig där, jämfört med vad jag är i min blogg. Visst - jag för fram mina personliga åsikter i bloggen, men där handlar det mer om att kåsera kring ett fenomen - inte vad jag ska göra i helgen etc. Frågan om vad man får skriva i en blogg eller på Facebook (som jag tog upp i mitt första blogginlägg) är ju också en otroligt viktig sak. Var den moraliska gränsen går, för vad man skriver online kan variera från person till person - var går din gräns?
Bloggen, eller något liknande fenomen, är här för att stanna i alla fall! Det är här vi kan diskutera våra existentialistiska frågor - ropa ut i tomheten - och förhoppningsvis få ett "svar" tillbaka. Frågan är när vårt "onlineliv" helt kommer definiera oss och vår existens? Kommer vi "förvanska" Descartes kända filosofiska sats "Cogito, ergo sum" till att det istället kommer att heta: Jag bloggar, alltså finns jag!
Jag tror att det är som du skriver att olika communities får ta en del av nutidens psykoterapi. Jag tror att behovet av att synas och kommunicera ligger relativt konstant för en människa och träffar man andra personer mindre rent fysiskt så måste kommunikationen ske på annat plan och med annat media.
SvaraRaderaJag kommer nog att blogga mer under kommande läsår. Mest för att skriva ner reflektioner på mitt eget arbete och undervisning. Det som publiceras i en blogg bör inte kunna kopplas till någon specifik person, förutom mig själv. Då är det upp till mig vad jag kan publicera. Jag brukar dela med mig om det mesta. Jag kommer förmodligen att publicera sådant som även kommer fram under min fritid, men ej de mest privata detaljerna. Köket anser jag vara lite av allmänt utrymme, så bloggar om mat osv kommer säkert.
Som lärare i historia tror jag att Facebook handlar om att byskvallret nu fått ett ny arena...
SvaraRaderaJag tror också att vi har ett behov att att visa vilka vi är och vad vi gör och när grannarna inte sitter runt köksbordet varje kväll så får vi hitta andra kanaler. För mig har också bloggandet varit ett sätt att träna mig på att släppa lite prestige när jag skriver. Det känns som ett avspänt sätt att kommunicera.
SvaraRadera