Sociala medier

Tiden går fort när man har roligt! Nu håller vi på att planera för vår skolas intåg på blogg, FB och Youtube. Precis när vi satt och undrade hur vi skulle hinna med allting damp "frälsningen" ner i vårt knä - två APU-elever, med inriktning rörlig bild, från sista året på medieprogrammet . Vilken tur vi har! I mitten av oktober kommer vi köra igång våra sociala medier, för då lägger man också ut Skövde kommuns nya hemsida. Jag ser verkligen fram mot att få jobba i redaktionen och få presentera vår verksamhet - det blir förhoppningsvis en spännande, lärorik men också arbetssam period och då blir det snarare en risk att tiden går fort när man har roligt - hur ska man hinna med allt skoj man vill göra?!

Vi bloggar - alltså finns vi?

Nu ska min skola göra som många andra institutioner - vi ska synas mer på webben. Det kommer antagligen bli en blogg som är "huvudattraktionen" och vi kommer förmodligen ha små "teasers" (vad heter det på svenska egentligen...godbitar, smakprov?) på Facebook. Specialpedagogerna på vår skola finns för övrigt redan på FB - de konstaterade att; varför ska vi tvinga in de studerande på lärplattformen vi har när alla redan finns online på FB - bra initiativ tycker jag! Lärplattformerna kommer antagligen få en annan funktion i framtiden - speciellt som de redan existerande online-mötesplatserna håller på att utvecklas och blir bättre - ett problem som måste lösas dock, innan spiken i kistan till lärplattformerna hamras in, är frågan om ägande och sekretess. Hur löser man frågan ang. den dokumentation en skola är skyldig att ha?

Nu när jag har sökt kurser inför hösten (man måste ju vara registrerad vid minst ett universitet...eller?) har jag i alla fall insett hur många av universiteten som faktiskt finns på FB. Något som jag har noterat är dock att många av högskolorna/universiteten (eller om det är privata initiativ) inte godtar ett passivt deltagarskap utan att man antas delta i skapandet av sidan - här ska man inte snylta på andra minsann utan bidra och marknadsföra. Min lathet gjorde sig då påmind och jag får erkänna att jag enbart "gillade" de kravlösa universitets-sidorna på FB så att jag har fritt fram att snylta så mycket jag bara orkar..."You Go, one-way-communication"!

Jag lever...

...även om det kan verka annorlunda på min blogg. Betygsättningstider har verkligen en tendens att få en att glömma allt annat...och jag känner hur jag söker i mitt minne IKT? IKT?! Vad var det nu för något igen?!

På min skola ska vi börja diskutera huruvida vår verksamhet ska "synas" och delta i sociala medier. En kollega grymtade fram: sociala medier och sociala medier vi hinner ju knappt uppdatera vårt kursrum på Fronter, hur ska vi kunna ta ställning till sociala medier? Roligt att se är dock att vår "skriv- och lästräff" (SoL) har tagit en ledande roll i utvecklingen och kommit ut i de studerandes värld på Facebook. Smart drag eftersom de flesta av deras studerande har Facebook-konton, men sällan eller aldrig loggar in på vår lärplattform. Jag ska med spänning följa deras arbete och har till och med förärats med administörsbehörighet i SoL:s FB-grupp.

Nä, nu kanske jag ska försöka verka lite seriös, även om det är svårt när trötthet, och betygsgalenskap ligger på lur. Nästa vecka, kommer de flesta betygen vara satta, då lovar jag att vara här oftare och dessutom försöka återta en del professionalitet och diskutera "seriösa" IKT-frågor - vid det laget har jag väl förhoppningsvis hunnit kolla på Wikipedia för att påminna mig om vad det där med IKT egentligen handlade om!

Att blogga eller inte blogga? Det är frågan!

Satt och funderade lite över bloggen som fenomen, när jag var ute och körde häromdagen. Det verkar som om alla har en blogg idag och man kan ju undra över varför detta fenomen har växt så. Första gången jag kom i kontakt med en blogg var för många år sedan när en kompis var ute och reste och hade en resedagbok, där familj och vänner kunde följa hennes äventyr. Idag finns det alltifrån mer instruktiva bloggar/ämnesbloggar till nästan plågsamt personliga bloggar - där den privata dagboken, som förut lågt gömd under sängen, numera finns online för alla att frossa i.

Jag läste några inlägg i diskussionsforumet på kursen jag läser, där några (äldre, som jag tolkade det) personer ondgjorde sig över Facebook och sa att de inte förstod sig på detta fenomen - för vem tusan vill läsa om att jag har ätit yoghurt till frukost, dundrade en herre fram. Lite skamset klickade jag bort inlägget och tänkte på alla gånger jag skrivit vilken middag jag planerar att äta och om jag har varit ledsen eller glad. Är det en åldersfråga? Varför har jag ett behov av att skriva dessa detaljer? Är det för att jag vet att jag direkt får uppmuntrande kommentarer från diverse vänner och att detta får mig att må bättre. Har Facebook och liknande communities blivit nutidens psykoterapi? Eller är det så att det finns så många yngre idag som inte får tillräckligt med bekräftelse i sitt vardagsliv, så att de måste skrika ut personliga detaljer i cyberrymden? Se mig!

Själv skrev jag min första blogg så sent som förra året, och det var en reseblogg som beskrev en resa runt i Sverige. Men för mig är det skillnad mellan att skriva i en blogg och på Facebook. På Facebook finns det en begränsad skara som kan läsa mina inlägg - därför är jag mycket mer personlig där, jämfört med vad jag är i min blogg. Visst - jag för fram mina personliga åsikter i bloggen, men där handlar det mer om att kåsera kring ett fenomen - inte vad jag ska göra i helgen etc. Frågan om vad man får skriva i en blogg eller på Facebook (som jag tog upp i mitt första blogginlägg) är ju också en otroligt viktig sak. Var den moraliska gränsen går, för vad man skriver online kan variera från person till person - var går din gräns?

Bloggen, eller något liknande fenomen, är här för att stanna i alla fall! Det är här vi kan diskutera våra existentialistiska frågor - ropa ut i tomheten - och förhoppningsvis få ett "svar" tillbaka. Frågan är när vårt "onlineliv" helt kommer definiera oss och vår existens? Kommer vi "förvanska" Descartes kända filosofiska sats "Cogito, ergo sum" till att det istället kommer att heta: Jag bloggar, alltså finns jag!

Vad får man skriva på en blogg?

En fråga som jag har funderat över på den senaste tiden, framförallt nu när jag börjat läsa kursen ang. IKT där man visar på fördelen med att använda sig av olika digitala verktyg och communities, är när är man privat och när är man officiell yrkesutövare?Jag såg ett mycket intressant avsnitt av "Lex Alonso" tror jag det hette, där en chef på Migrationsverket hade en blogg om en politisk världskonflikt, som han ansåg vara av intresse. Han förlorade sitt arbete på grund av detta. Han menade att han hade denna blogg som ett privatintresse, arbetsgivaren menade att han inte kunde sköta sitt arbete opartiskt. Det hela slutade i domstol och mannen fick tillbaka sin position.Detta fick mig att fundera över det faktum att jag är med i Facebook, som privatperson, men där jag även råkar vara "vän" med en del kollegor och fd kollegor (men absolut inga elever). Vad kan jag skriva där, utan att min arbetsgivare kan lägga sig i vad jag gör på min fritid? Betyder denna offentlighet att man helt plötsligt är livegen? Jag tycker att det här är en mycket intressant och viktig fråga, nu när vi ska vara online så mycket mer!