Jag ligger redan efter i min studieplanering. Inget nytt där med andra ord. Stapeln över avklarade moment lyser ilsket röd. Jag kämpar mot lusten att göra övningarna snabbt snarare än noggrant och sneglar längtansfullt på att få sätta tänderna i Web 2.0. Men det sägs att man måste lära sig gå innan man kan springa - eller måste man det? Det vete katten om det inte är möjligt att göra både och i dagens multi-tasksamhälle.
Ilskna röda staplar är dock inget roligt så jag imiterar ett känt fjäderfä och sticker ner huvudet i en annan sida på internet istället; Facebook. Där har en av mina vänner lägligt nog utlyst en tävling. Hon har i hemlighet bloggat under ett antal månader och nu tävlar vi, hennes vänner, om att hitta hennes hemliga blogg. Jag har finkammat nätet efter bloggar som kan täcka in hennes intressen: handarbete, akvarellmåleri, Agatha Christie etc och letat efter diverse alternativa namn som Busan och lisola. Jag har fortfarande inte hittat hennes blogg, men jag har hittat så många andra intressanta bloggar på min jakt - det finns ju bloggar om i stort sett allt.
Vad har det här att göra med en kurs på KTH och mina reflektioner över det jag läser och lär mig kan man undra? Jo, i min jakt stötte jag på en blogg för folkhögskolebiblioteken i Sverige och där stötte jag på ett inlägg ang. Web 2.0 - ett inlägg som både skrämde och lockade. Det hade rubriken "Web 2.0 - aldrig tar det slut, aldrig hinner jag ifatt" och var skrivet av Bodil Alvarsdotter. Hon avslutade sitt blogginlägg med;
"Om man förut tyckte att det fanns mycket därute som man inte hade koll på, så är det ingenting efter att ha tagit en titt på den här samlingen. Jag drabbas av "nä-nu-skiter-jag-i-att-försöka-ha-koll-på-Internetvärlden-och-flyttar-ut-i-en-ickeuppkopplad-koja-i-skogen"-uppgivenhet. (Ska bara kolla min Netvibes, Facebook, Deli.ci.ous, Twitter och blogg först!)"
Jag blev så himla glad när jag läste det eftersom jag kände igen mig själv så väl i det, men också lite deprimerad. Om en bibliotekarie, som ändå är en informationsspecialist kände så här hur ska då inte alla andra ute i olika verksamheter känna?! Är det kanske dags att ta fram sin strutsmentalitet eller ska man helt enkelt inse att det bara är att kämpa på trots att "aldrig tar det slut, aldrig hinner jag ifatt"?
Ta gärna en titt på folkhögskolebibliotekens blogg ni också - det fanns många godbitar och intressanta artiklar där: http://folkhogskolebiblioteket.blogspot.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar