I love you...tube!

Så har man gjort sin första youtube film! Eftersom jag i regel ser ut som en medvetslös neandertalare på film och foto (speciellt nu när det är mitt i natten), så roade jag mig med att göra en introduktionsfilm på engelska till hur man introducerar sig på svenska (fanns bara en skånsk variant tidigare). Vill ni se mitt första pinsamma försök så kan ni hitta det på den här länken: http://www.youtube.com/watch?v=n8o8GrQw_XY

Youtube är annars min bästa källa till undervisningsmaterial. För tillfället har jag en kurs i Engelska C och en i engelsk affärskommunikation. Till den senare kursen har jag hittat dussintals underbara och välgjorda filmer om olika affärsrelaterade situationer och när det gäller min kurs i engelska C så kan man alltid hitta relevanta filmer som täcker det tema som vi för tillfället arbetar med. Detta har gjort till att mina studerande har kunnat lyssna "live" till Mahatma Gandhi, Martin Luther King, sett Air New Zealands fantastiska (och naket utlämnande) reklamfilm och nu när vi arbetar med Irland, så kan youtube bjuda både på musik och dans - perfekt att bädda in i vår lärplattform. Så det är verkligen så att "I love You..tube!"

Här kommer testpatrullen!

Jaha, då har jag varit ute och testat Google Docs...och jag är inte imponerad! Jag insåg hur bortskämd jag har blivit av Microsoft office 2007 (trots att jag knorrade och svor över skillnaden mot 2003 i början). Google Docs var ett väldigt basalt program och jag försökte hela tiden använda kortkommandon som jag brukar, som här öppnade både det ena och det andra upptäckte jag. Men man kan väl inte kräva för mycket av ett gratisprogram antar jag, men det gav inte mersmak!

Kanske beror mitt missnöje på att jag redan arbetar med lärplattformen Fronter (som på intet sätt är perfekt, men som har många fördelar jämfört med andra lärplattformar jag testat). Där delar vi redan redigeringsmöjligheter på dokument och det är så lätt att spara dokumetet i RTF-format så att alla har möjlighet att öppna det. Skulle så inte vara fallet har även lärplattformen en intern ordbehandlare, som har ungefär samma möjligheter som Google docs.

RSS sedan är gammal skåpsmat (Åh så skönt att få säga det för en gångs skull i den här KTH-kursen) och jag tycker att den är ett perfekt hjälpmedel. Jag använder det både "privat" som lärare för att uppdatera mig i pedagogiska diskussioner och dessutom för mina studerande där jag alltid har ett relevant RSS-flöde i mitt klassrum på lärplattformen. Mitt enda problem är att jag skulle vilja vara uppkopplad mot så många sidor, att jag skulle kunna ägna hela dagen åt att bara läsa deras uppdateringar och inte ha tid med mina studerande.

Så RSS får stanna kvar som mitt hjälpmedel, men Google docs åker tyvärr i soptunnan - inte för att det är jättedåligt, utan för att jag redan har ett bättre alternativ via min lärplattform. Kanske plockar jag upp och dammar av Google docs om jag någon gång står utan lärplattform i framtiden - vem vet?

Är du säker på att du existerar?

Satt och läste lite om digital filosofi och det kan ju få vem som helst att börja fundera, och då kom jag att tänka på en serie-strip som jag läste för några år sedan där en sann existentialistisk fråga för framtiden (eller är vi redan där idag?) ställdes. Scenen är i en receptionsdisk där personen bakom disken säger: "Du finns inte i datasystemet! Är du säker på att du existerar?"

Att blogga eller inte blogga? Det är frågan!

Satt och funderade lite över bloggen som fenomen, när jag var ute och körde häromdagen. Det verkar som om alla har en blogg idag och man kan ju undra över varför detta fenomen har växt så. Första gången jag kom i kontakt med en blogg var för många år sedan när en kompis var ute och reste och hade en resedagbok, där familj och vänner kunde följa hennes äventyr. Idag finns det alltifrån mer instruktiva bloggar/ämnesbloggar till nästan plågsamt personliga bloggar - där den privata dagboken, som förut lågt gömd under sängen, numera finns online för alla att frossa i.

Jag läste några inlägg i diskussionsforumet på kursen jag läser, där några (äldre, som jag tolkade det) personer ondgjorde sig över Facebook och sa att de inte förstod sig på detta fenomen - för vem tusan vill läsa om att jag har ätit yoghurt till frukost, dundrade en herre fram. Lite skamset klickade jag bort inlägget och tänkte på alla gånger jag skrivit vilken middag jag planerar att äta och om jag har varit ledsen eller glad. Är det en åldersfråga? Varför har jag ett behov av att skriva dessa detaljer? Är det för att jag vet att jag direkt får uppmuntrande kommentarer från diverse vänner och att detta får mig att må bättre. Har Facebook och liknande communities blivit nutidens psykoterapi? Eller är det så att det finns så många yngre idag som inte får tillräckligt med bekräftelse i sitt vardagsliv, så att de måste skrika ut personliga detaljer i cyberrymden? Se mig!

Själv skrev jag min första blogg så sent som förra året, och det var en reseblogg som beskrev en resa runt i Sverige. Men för mig är det skillnad mellan att skriva i en blogg och på Facebook. På Facebook finns det en begränsad skara som kan läsa mina inlägg - därför är jag mycket mer personlig där, jämfört med vad jag är i min blogg. Visst - jag för fram mina personliga åsikter i bloggen, men där handlar det mer om att kåsera kring ett fenomen - inte vad jag ska göra i helgen etc. Frågan om vad man får skriva i en blogg eller på Facebook (som jag tog upp i mitt första blogginlägg) är ju också en otroligt viktig sak. Var den moraliska gränsen går, för vad man skriver online kan variera från person till person - var går din gräns?

Bloggen, eller något liknande fenomen, är här för att stanna i alla fall! Det är här vi kan diskutera våra existentialistiska frågor - ropa ut i tomheten - och förhoppningsvis få ett "svar" tillbaka. Frågan är när vårt "onlineliv" helt kommer definiera oss och vår existens? Kommer vi "förvanska" Descartes kända filosofiska sats "Cogito, ergo sum" till att det istället kommer att heta: Jag bloggar, alltså finns jag!

Jag har skådat frälsningen...

...och det jag skådade var platt!

Satt idag på möte i förvaltningens IKT-grupp och som sista punkt skulle en kollega, från den närliggande gymnasieskolan, visa sin Tablet PC . Släng dig i väggen Smart-board säger jag bara! Ju mer Frida visade desto mer drömmande blev jag - det var nästan så jag började dregla - och som språklärare såg jag hur jag skulle kunna rätta, för hand, direkt på skärmen och slippa klicka på "lägg till kommentar" eller skriva ut uppsatserna för att de går fortare att rätta på papper, för att inte tala om alla andra fantastiska användningssätt som Frida visade. Jag drömde mig bort och såg hur jag och min Tablet PC glatt skuttade in i solnedgången - för evigt lyckliga!

Väl tillbaka på arbetsrummet berättade jag om detta dröm-hjälpmedel och de lyssnade likt stjärnögda barn, som hör en otroligt vacker historia - berätta mer, snälla!

Sedan kom verkligheten ikapp, med sparkrav och inköpsstopp och vi insåg att Tablet PC på en kommunal vuxenutbildning är något mytiskt som vi kan drömma och fantisera om...och det närmaste vi kommer en Tablet PC är när vi berättar historier för varandra; "kommer du ihåg den gången jag satt bredvid en som hade Tablet PC?"

Lärstilar - en myt?

Jag satt och läste lite om pedagogiska teorier på hemsidan till kursen jag läser och fick syn på en film vid namn "Learning Styles Don't Exist". Är lärstilar bara en hype eller är de verkliga? Själv jobbar jag på en skola där vi har en mycket duktig utbildad lärstilspedagog och därför influerar det t ex den studieteknik som vi går igenom. Skulle vi alltså vara ute och cykla?

När jag själv gick i skolan hade jag många lärare som uttryckte att det inte var någon idé att förklara något för mig, för om jag inte förstod den enkla instruktionen i boken så skulle jag inte förstå deras förklaring heller. Jag gick igenom grundskolan och kände mig som en idiot rent ut sagt. Jag älskade att läsa, men läste ganska långsamt om jag skulle ta till mig helheten och jag hade svårt att sitta helt stilla och läsa långa stunder. Där kunde min studiekarriär varit över och jag sökte gymnasiet bara för att alla andra gjorde det och hamnade på 2-åriga linjen handel och kontor...även populärt kallat "klipp och klistra" - ett helt korrekt namn på den tiden i alla fall. Där hade jag den otroliga turen att träffa på en mattelärare som insåg att den här tjejen är inte dum i huvudet, men hon fixar inte att läsa sig till information så lätt. Han fixade att jag fick vara med i diskussionsgrupper och han gav mig alltid muntliga instruktioner som jag sedan fick sammanfatta. Han satte mig också i ett eget rum, utan störande ljud där jag kunde röra mig fritt. Helt plötsligt gick allt mycket lättare och hux flux hade jag gått från lägsta betyg i matematik till det högsta och kunde gå över och till samhälssvetenskaplig linje och läsa in ett tredje gymnasieår. Hade det inte varit för den matteläraren så hade jag antagligen aldrig blivit lärare. Det är nu på senare år som jag har lärt mig att jag är auditiv och kinestetisk och att jag är mer holistisk i mitt tänkande än analytisk.

Jag har inte återgett den här historien för att man ska tänka, usch vilka hemska lärare, eller oj vilken resa hon har gjort - nä, jag återger den för att visa på hur dessa små etiketter har fått mig att våga gå vidare och tro på min egen förmåga. Jag har trott under så många år att jag inte är intelligent men genom att jag numera vet hur jag ska angripa mina studier för att lära på bästa sätt så har jag insett att jag är normalbegåvad och det har resulterat till flera examina på universitetsnivå. Jag är övertygad om att lärstilar är ett fantastiskt instrument och hjälpmedel, men att man självklart aldrig ska lita blint på något, men jag tror att lärstilar är ETT sätt man kan använda sig av för att hjälpa de studerande - eller vad tycker ni?

Vad är digital kompetens?

Satt igår och läste i KK-stiftelsens bok/häfte ang. ungas nätkulturer och började fundera på vad begreppet "digital kompetens" egentligen innebär. I en av artiklarna så var det en grupp 19-åringar som uttalade sig om vad de förväntade sig att "vuxna" skulle klara av och de hade kravet att de skulle kunna kolla sin mejl och kunna hitta lite på Internet - räcker det för digital kompetens? De nämnde även att det är önskvärt att vuxna ska kunna använda sig av word lite grand och sedan drog en av ungdomarna en parallell till sin farmor som behövde handledning när det gällde användandet av word. Frågorna som väcktes då är: när blir man vuxen? Är jag som 36-åring ungdom? Vad ska man egentligen kunna för att med sanning kunna säga att jag är digitalt kompetent?

Själv behärskar jag de flesta delarna av office-paketet hjälpligt (som språklärare är jag mästare på word...), jag kan mejla och sms:a har baskunskaper i olika fotoredigeringsprogram och kan spela in ljud och göra fotoberättelser. Jag deltar i FB, men det är den enda community jag är med i, samt att jag tidigare har haft en reseblogg. Är jag digitalt kompetent? Eller är jag bara halvkompetent eftersom jag inte behärskar alla saker som twitter, netvibes etc? När tycker ni att man är digitalt kompetent? Eller är det en omöjlig fråga att besvara?

Jakten på bloggen

Jag ligger redan efter i min studieplanering. Inget nytt där med andra ord. Stapeln över avklarade moment lyser ilsket röd. Jag kämpar mot lusten att göra övningarna snabbt snarare än noggrant och sneglar längtansfullt på att få sätta tänderna i Web 2.0. Men det sägs att man måste lära sig gå innan man kan springa - eller måste man det? Det vete katten om det inte är möjligt att göra både och i dagens multi-tasksamhälle.

Ilskna röda staplar är dock inget roligt så jag imiterar ett känt fjäderfä och sticker ner huvudet i en annan sida på internet istället; Facebook. Där har en av mina vänner lägligt nog utlyst en tävling. Hon har i hemlighet bloggat under ett antal månader och nu tävlar vi, hennes vänner, om att hitta hennes hemliga blogg. Jag har finkammat nätet efter bloggar som kan täcka in hennes intressen: handarbete, akvarellmåleri, Agatha Christie etc och letat efter diverse alternativa namn som Busan och lisola. Jag har fortfarande inte hittat hennes blogg, men jag har hittat så många andra intressanta bloggar på min jakt - det finns ju bloggar om i stort sett allt.

Vad har det här att göra med en kurs på KTH och mina reflektioner över det jag läser och lär mig kan man undra? Jo, i min jakt stötte jag på en blogg för folkhögskolebiblioteken i Sverige och där stötte jag på ett inlägg ang. Web 2.0 - ett inlägg som både skrämde och lockade. Det hade rubriken "Web 2.0 - aldrig tar det slut, aldrig hinner jag ifatt" och var skrivet av Bodil Alvarsdotter. Hon avslutade sitt blogginlägg med;

"Om man förut tyckte att det fanns mycket därute som man inte hade koll på, så är det ingenting efter att ha tagit en titt på den här samlingen. Jag drabbas av "nä-nu-skiter-jag-i-att-försöka-ha-koll-på-Internetvärlden-och-flyttar-ut-i-en-ickeuppkopplad-koja-i-skogen"-uppgivenhet. (Ska bara kolla min Netvibes, Facebook, Deli.ci.ous, Twitter och blogg först!)"

Jag blev så himla glad när jag läste det eftersom jag kände igen mig själv så väl i det, men också lite deprimerad. Om en bibliotekarie, som ändå är en informationsspecialist kände så här hur ska då inte alla andra ute i olika verksamheter känna?! Är det kanske dags att ta fram sin strutsmentalitet eller ska man helt enkelt inse att det bara är att kämpa på trots att "aldrig tar det slut, aldrig hinner jag ifatt"?

Ta gärna en titt på folkhögskolebibliotekens blogg ni också - det fanns många godbitar och intressanta artiklar där: http://folkhogskolebiblioteket.blogspot.com/

Vad får man skriva på en blogg?

En fråga som jag har funderat över på den senaste tiden, framförallt nu när jag börjat läsa kursen ang. IKT där man visar på fördelen med att använda sig av olika digitala verktyg och communities, är när är man privat och när är man officiell yrkesutövare?Jag såg ett mycket intressant avsnitt av "Lex Alonso" tror jag det hette, där en chef på Migrationsverket hade en blogg om en politisk världskonflikt, som han ansåg vara av intresse. Han förlorade sitt arbete på grund av detta. Han menade att han hade denna blogg som ett privatintresse, arbetsgivaren menade att han inte kunde sköta sitt arbete opartiskt. Det hela slutade i domstol och mannen fick tillbaka sin position.Detta fick mig att fundera över det faktum att jag är med i Facebook, som privatperson, men där jag även råkar vara "vän" med en del kollegor och fd kollegor (men absolut inga elever). Vad kan jag skriva där, utan att min arbetsgivare kan lägga sig i vad jag gör på min fritid? Betyder denna offentlighet att man helt plötsligt är livegen? Jag tycker att det här är en mycket intressant och viktig fråga, nu när vi ska vara online så mycket mer!